Blad (latin: folium) existerar en vanligen fotosyntetiserandeorgan hos kärlväxternassporofyt.[1] Bladen växer ut ifrån stammens sidor samt besitter ett begränsad samt huvudsakligen grundläggande tillväxt. Deras primära funktion existerar för att såsom näringsorgan medverka nära fotosyntesen, dock dem äger även ett mängd andra funktioner för att innehåll.
detta finns städsegröna växter samt lövfällande växter.
Bladen hos barrträden benämns barr. Löv används angående växtdel vid vissa växt samt buskar, ofta inom motsats mot barr, såsom lövträd respektive barrträd.[2]
Hos mossor saknas ark helt vid sporofyten dock bladliknande strukturer (ofta kallade blad) finns hos gametofyterna hos bladmossor samt vissa levermossor.[1]
Bladet kunna variera inom storlek ifrån detta mikroskopiskt lilla mot detta jättelikt stora.
Bladen hos den vita vattenblomma samt hos den vanliga örnbräken når ibland enstaka längd från 1,73 meter.
Det var den svenske botanisten och vetenskapsmannen Carl von Linné som grundlade växternas vetenskapliga indelning och namnens regelverk
dem maximalt storbladiga från samtliga växter tillhör näckros-, banan- samt palm-familjerna. Den cirkelrunda bladskivan hos den sydamerikanska jättenäckrosen (Victoria reginae) förmå äga ett diameter från närmare tre meter. Etiopisk banan (Ensete ventricosum) äger ark från 5,9 meter längd. Enbart bladskivan existerar 8,57 meter utdragen.
Vissa palmer, mot modell den ostindiska sockerpalmen (Arenga pinnata) besitter ark från ända upp mot 7,5 meters längd.
Blad växer fram omedelbart nedanför den tillväxande stamspetsen samt ur stammens yttre sektion, detta önskar yttra ifrån dess barklager (periblemet). Bladspetsen utvecklas inledningsvis, samt tillväxten från bladet sker mot ett start var.
Efter en betalkort tag slutar dock tillväxten inom spetsen samt bladet växer därefter inom störst utsträckning nära bladets bas, dock även mot enstaka viss grad inom bladets kanter.
Hos lövfällande samt vidvissnande växter förlorar bladen sin gröna färg vid bas från för att klorofyllproduktionen reducerar beneath vinterhalvåret då energin existerar viktigare till stammen samt grenarna.
tillsammans tiden faller samtliga ark från även hos dem städsegröna, dock då ej samtliga vid ett gång.
Blad samt stam
[redigera | redigera wikitext]
Att skilja mellan vad likt existerar ark samt huvuddel hos ett flora verkar existera enkel. Bladen besitter ju dels vanligen enstaka typisk skivlik form eller gestalt, medan stammen besitter enstaka kägellik alternativt cylindrisk struktur.
dock detta finns även fall var dessa sätt för att skilja vid ark samt huvuddel ej räcker mot. därför mot modell äger bladen hos barrträd, detta önskar yttra barren, ej enstaka skivlik form eller gestalt, utan liknar snarare små grenar. Hos enstaka sektion kaktusväxter, likt inom bladkaktussläktet (Epiphyllum), existerar den blombärande stammen ej rund, utan äger identisk skivlika form eller gestalt vilket dem flesta växtdel.
Vetenskapligt sett används andra kriterier än dem ovan nämnda. Stammen äger vanligen ej någon bestämd slutstorlek, medan bladet når ett viss storlek beneath växtsäsongen, samt slutar då växa mer. Därför existerar varenda ark vid enstaka given flora från ungefär identisk storlek.
Du och alla andra levande människor tillhör arten Homo sapiens
Stammen tillväxer dessutom huvudsakligen inom toppen, medan bladet växer mot nära basen. Bladen växer ut vid stammens yta, exogent, vilket sidobildningar samt inom form eller gestalt från vårtor alternativt utskott. inom ett sektion fall samt särskilt hos enhjärtbladiga växter existerar hjärtbladet ej ett sidobildning vid stammen, utan står slutligt, detta önskar yttra utgår ifrån skottaxelns spets.
ark förmå inte någonsin utvecklas ifrån roten hos växterna; ej ens dem växtdel liksom vid svenska kallas rotblad, dessa växer nämligen ej ut ifrån växternas rötter, utan ifrån ett underjordisk huvuddel, jordstam, hos vissa fleråriga örter.
Uppbyggnad
[redigera | redigera wikitext]
De flesta ark existerar, åtminstone delvis, mot formen skivlika.
Den sektion från en ark, såsom besitter denna struktur, kallas bladskivan. Förutom denna finns hos en många stort antal växtdel enstaka nedre sektion liksom små frukter från växter upp bladskivan - bladskaftet. Ofta existerar bladskaftets nedre sektion särskilt utvecklad samt kallas då bladfot. Bladfoten förmå hos vissa ark likna enstaka disk vilket mer alternativt mindre omsluter stammen, samt kallas då bladslida.
Bladslidor förekommer mot modell hos växttäcke samt flockblommiga växter. Hos gräsen arbetar den liksom stödjande kroppsdel till stammen.
Stipler existerar mer alternativt mindre bladlika utbildningar från bladfoten, mot modell hos ros- (Rosaceae) samt ärtväxter (Leguminosae).
Saknas skaftet (oskaftade blad), växer bladen vanligen tillsammans med bred bas ut ifrån stammen.
Ofta omsluter då bladbasen stammen helt samt hållet vilket kallas grundlig växtdel. Detta kunna ses hos mot modell vallmo. angående bladets grundlig flikar växer samman tillsammans varandra kallas detta genomvuxna ark. angående bladen existerar motsatta är kapabel flikarna ifrån en ark växa ihop tillsammans med motstående blads flikar. Detta sker mot modell hos kaprifol (Lonicera caprifolium).
detta finns även ark såsom bildas från enbart skaft (så kallade fylloider) alternativt enbart från slida, dock dessa existerar ej särskilt vanligt förekommande. modell vid den förra typen äger pilblad (Sagittaria sagittifolia), inom sina nedre, beneath vattnet nedsänkta växtdel samt enstaka mängd arter inom akaciasläktet (Acacia); mot den senare typen hör dem översta örtbladen hos flera arter från flockblommiga växter (Apiaceae).
Vanligen existerar bladskivan genomdragen från därför kallade bladnerver, vilka kunna ses vid bladets undersida vilket fastare åsar alternativt ribbor. dem består huvudsakligen från ledningsvävnad. inom nerverna leds dricksvatten (och ämnen upplösta inom vatten) mot bladen, samt dem näringsämnen såsom bildats inom bladet leds försvunnen mot resten från växten.
Nerverna äger även enstaka rent mekanisk funktion, dem utgör enstaka fast stomme alternativt en skelett vilket spänner ut bladets mjukare delar samt därmed exponerar enstaka sålunda massiv yta liksom möjligt till inkommande solljus.
Bladets nervsystem existerar mot massiv hjälp på grund av för att känna igen ett flora, samt därför äger ett mängd begrepp på grund av för att förklara olika sorters struktur planta fram, samt man skiljer vid enkelnerviga, handnerviga samt fjädernerviga ark.
Hos enkelnerviga (parallellnerviga) ark utgår ifrån bladbasen enstaka mängd jämnstarka nerver vilket löper sidled tillsammans varandra, tillsammans med endast svaga sidogrenar ut inom bladets spets. dem flesta enhjärtbladiga växter äger denna typ från nervsystem. Hos handnerviga ark utstrålar en mindre antal, , jämnstarka nerver ifrån basen vid olika håll (de sammanstrålar alltså ej inom enstaka enda bladspets).
Hos dem handnerviga bladen förgrenar sig dessa huvudnerver ytterligare mot mindre sidogrenar. Detta nervsystem finns hos mot modell hästkastanjens växtdel.
Hos fjädernerviga ark löper ett större nerv - medelnerven - genom bladet ifrån bas mot spets. Denna medelnerv förgrenas längs bota sitt lopp tillsammans hjälp från fjäderformiga sidonerver, likt inom sin tur kunna förgrena sig. dem tvåhjärtbladiga växterna besitter vanligen fjädernerviga ark.
I avseende vid omkrets samt liknande är kapabel bladskivans anta flera olika former.
detta enda vilket är kapabel sägas angående dem allra flesta bladskivor existerar för att dem existerar huvudsakligen tvåsidigt symmetriska.
[1] Bladen växer ut från stammens sidor och har en begränsad och huvudsakligen basal tillväxt
detta existerar ovanligt tillsammans med ark liksom tydlig existerar osymmetriska. modell vid osymmetriska bladskivor återfinns bland örtbladen hos dem allmänt odlade arter inom begoniasläktet samt hos dem numeriskt värde sidoställda kronbladen hos ärtväxternas blommor.
Bladskivan förmå artikel grenig alternativt ogrenad. Greniga ark kallas vanligen inskurna samt existerar vanliga hos tvåhjärtbladiga växter samt ormbunkar.
Ogrenade ark existerar däremot vanliga hos enhjärtbladiga växter, barrträd samt mossor. Ibland existerar inskurna ark därför tydligt avdelade för att bladet tycks artikel uppbyggt från små bladskivor, dessa kallas till sammansatta ark, inom motsats mot övriga vilket följaktligen kallas enkla. Sammansatta ark existerar vanliga inom flera växtfamiljer, mot modell ärtväxterna samt rosväxterna.
dem mot synes självständiga delarna från detta sammansatta bladet kallas småblad. Dessa småblad kunna inom sin tur existera sammansatta, samt resultatet kallas då dubbelt sammansatta växtdel. Dubbelt sammansatta ark förekommer mot modell hos akaciasläktet.
De enkla bladen kallas ifall inskärningar saknas helbräddade. angående inskärningarna existerar grunda på grund av sågade, naggade alternativt tandade beroende vid inskärningarnas struktur.
ifall inskärningarna existerar djupare kallas bladen till flikiga.
Bladform samt nervsystem existerar delvis beroende vid varandra. Flikiga växtdel tillsammans med handnervigt nervsystem kallas på grund av handflikiga växtdel medan flikiga växtdel tillsammans med fjädernervigt nervsystem kallas parflikiga ark. Sammansatta växtdel tillsammans handnervigt nervsystem kallas fingrade ark, medan sammansatta växtdel tillsammans med fjädernervigt nervsystem kallas till parbladiga växtdel.
dem enkelnerviga bladen existerar vanligen enkla.
Här kan du läsa vidare om hur de vetenskapliga namnen är uppbyggda med familj, släkten och så vidare
dem fingrade respektive parbladiga bladen hos palmer (Arecaceae) besitter uppstått ur all ark genom för att bladskivan rispats upp längs nerverna.
Typer
[redigera | redigera wikitext]
Följande huvudslag från växtdel förmå ifrån urskiljas:
hjärtblad
De växtdel likt utvecklas allra inledningsvis hos växten samt vilket finns redan hos detta inom fröet inneslutna växtembryot.
Dessa ark existerar inom allmänhet tjocka samt köttiga samt nästan ständigt helbräddade.
lågblad
Fjäll- alternativt slidlika ark, liksom ofta uppträder vid årsskottet före örtbladen. dem existerar oskaftade, ogrenade samt antingen alls ej gröna alternativt enbart svagt smaragdgrön. modell vid sådana finns inom dem små, nedre bladen hos liljekonvaljen (Convallaria majalis), daggkåpesläktet (Alchemilla) tillsammans med flera. Här kommer en kort sammanfattning om hur växters vetenskapliga namn och sortnamn ska skrivas, läsas ut och tolkas
Hos ett sektion växter, mot modell tallörten (Monotropa hypopitys) finns inga andra näringsblad än lågblad.
örtblad
Blad inom vanlig innebörd, "lövblad", mellanblad existerar inom regel starkt gröna, oftast försedda tillsammans både skaft samt rundel samt inom övrigt från dem maximalt växlande former.
högblad
I regel svagt utvecklade växtdel, vilket uppträder senare än örtbladen, inom närheten från blommorna, oftast nära blomskaftens bas.
dem existerar oskaftade samt ogrenade samt oftast många små. Någon gång behärska dem existera ganska stora. mot modell hos hönsbär (Cornus suecica) samt hos den odlade vita kallans (Zantedeschia aethiopica) hölsterblad. dem existerar då oftast från ett ytterligare färg än den vanliga gröna. andra benämningar till högblad existerar blomskärm, holkblad, skärmblad, stödjeblad, svepe.
fortplantningsblad
foderblad, kronblad, ståndarblad samt pistillblad.
(Se blomma).
basalblad
Blad vilket existerar belägna mot växtens bas.
Han gav också
Funktion
[redigera | redigera wikitext]
Då bladen beneath växtens liv skall innehåll flera olika behov, är kapabel man ifrån fysiologisk synpunkt urskilja flera stöt från ark. dem utan jämförelse viktigaste existerar näringsbladen samt fortplantningsbladen. Därutöver finns ark såsom äger särskilda data.
Näringsblad
[redigera | redigera wikitext]
De maximalt karakteristiska näringsbladen existerar örtbladen, vilka äger enstaka massiv mängd viktiga fakta på grund av näringsupptaget: dem upptar koldioxid, en från växtens viktigaste näringsämnen liksom jämte dricksvatten används mot bildande från organisk substans; dem assimilerar (om dagen) den utifrån upptagna samt den ifrån roten genom stammen tillförda, oberedda födan; dem avsöndrar överflödigt en färglösluktlös vätska som är livsnödvändig inom gasform; dem upptar detta på grund av växtlivet lika väl såsom på grund av djurlivet nödvändiga syret, samt dem förvarar (om dem existerar fleråriga) ett sektion från växtens reservnäring ovan vintern.
detta finns även örtblad liksom besitter förmåga för att ta upp andra ämnen än koldioxid, nämligen örtbladen hos dem "insektätande växterna".
Gruppering av växter bygger delvis på likheter i växternas fortplantningsorgan
Även hjärtbladen existerar ett form eller gestalt från näringsblad. Hos vissa växter, mot modell ärtväxterna, förvaras den näring likt den unga plantan behöver nära groningen inom hjärtbladen. Hos andra växter, mot modell dadelpalmen, existerar deras funktion för att nära groningen suga upp den näring, vilket finns inom frövitan likt omger dem. Hos andra växtarter, mot modell barrträden, sålunda besitter hjärtbladen dels funktionen för att förvara näring samt dels, sedan dem vuxit ut ur fröet samt blivit gröna, uppgiften för att tjänstgöra vilket vanliga örtblad.
Även vissa lågblad kunna fungera likt näringsblad. detta finns nämligen lågblad hos lökar såsom arbetar likt förvaringsrum på grund av den reservnäring, såsom moderplantan la ner löken till för att användas nära groning.
Blad tillsammans särskilda uppgifter
[redigera | redigera wikitext]
Försvarsblad existerar växtdel likt antingen helt samt hållet alternativt åtminstone delvis ombildats mot stickande kroppsdel, bladtornar, samt liksom försvarar växterna mot djurens angrepp.
en god modell vid sådana växtdel existerar tornarna hos berberis (Berberis vulgaris). Dessa äger därför fullständigt förvandlats mot försvarsorgan, för att dem endast tillsammans något som är svårt att hantera eller övervinna är kapabel igenkännas liksom växtdel. andra modell existerar tistlarnas ark, hos vilka dock endast ett sektion från bladgrenarna ombildats mot tornar, medan större delen från bladskivan arbetar såsom näringsblad.
Bladtornar skall ej sammanblandas tillsammans stamtornar, liksom dem såsom finns vid mot modell hos hagtorn samt slån.)
Klättringsblad existerar liknande ark, liksom förekommer hos enstaka sektion växter tillsammans svag huvuddel samt hjälper dessa växter för att klättra uppför samt klänga sig intill fastare objekt. Klättringsbladen existerar oftast försedda tillsammans samt tidvis helt samt hållet förvandlade mot trådlika, vindlande kroppsdel, därför kallade klängen.
modell finns hos enstaka massiv mängd ärtväxter. inom bland besitter klättringsbladen inga klängen, utan använder sina då ganska starkt utvecklade bladskaft till för att gripa fast inom andra objekt. sålunda ser detta ut hos enstaka mängd arter inom klematissläktet (Clematis) samt arter inom smilaxsläktet (Smilax).
Flytblad existerar växtdel hos enstaka sektion vattenväxter liksom utför för att växterna håller sig flytande inom vattnet.
inom denna typ från ark finns ganska stora håligheter vilket innehåller atmosfär, såsom en slags simblåsor.
Vattenblad alternativt gälblad existerar trådfint delade inom vätska nedsänkta växtdel hos vattenväxter. Trådningen syftar mot för att låta ett större bladyta komma inom kontakt tillsammans med vattnet (se heterofylli).
Andra modell vid egendomliga ark existerar dem insektätande växternas.
Anatomi: epidermis samt mesofyll
[redigera | redigera wikitext]
Bladet består från enstaka hudvävnad (epidermis) liksom omger grundvävnaden - bladköttet (mesofyll) inom vilket nerverna finns inneslutna.
Hudvävnad
Hudvävnadens (epidermis) övning existerar för att skydda bladet mot på grund av kraftfull vattenavdunstning.
Den består från en skikt celler, vars ytterväggar vanligen existerar starkt förtjockade samt försedda tillsammans kutikula. inom hudvävnaden finns klyvöppningar, dock vanligen inom vida större antal inom huden vid bladets undersida.
Grundvävnad
Grundvävnaden (mesofyll) existerar uppbyggd från tunnväggiga, klorofyllförande parenkymceller.
Man förmå vanligen urskilja numeriskt värde slags celler, dels långsträckta, cylindriska, liksom ligger närmast översidans hud samt står vinkelrätt mot denna, palissadvävnad (denna kunna artikel enstaka mot flera cellskikt tjock); dels mer alternativt mindre rundade alternativt greniga celler närmast bladets undersida, svampparenkym.
Kloroplaster (klorofyllkorn) återfinns inom både typerna, dock maximalt inom palissadvävnaden, varför denna utgör den egentliga assimilationsvävnaden.
Mellan svampparenkymets celler finns stora luftrum, vilka står inom förbindelse tillsammans den yttre luften genom klyvöppningarna. Ofta existerar luftrummen inom svampparenkymet omedelbart innanför enstaka klyvöppning betydligt större än inom övriga delar från detta samt bildar ett sålunda kallad andhåla. Svampparenkymet kallas även transpirations- alternativt andningsvävnad.
ark tillsammans svampparenkym innehåller alltså mindre klorofyll samt mer atmosfär samt blir därmed vanligen blekare målade vid undersidan.
Nerver
Ledningsvävnaden utgörs vanligen från en kollateralt kärlknippe. Detta knippe besitter tillsammans veddelen uppåt då detta existerar enstaka direkt fortsättning från stammens kärlknippen, såsom äger veddelen inåt.
Oftast åtföljs kärlknippena från ledgrupper från förtjockade celler, såsom bidrar mot nervernas fasthet.
Bladets uppbyggnad existerar enstaka följd från dess funktion likt en koldioxidassimilerande kroppsdel. Då fotosyntes kräver ljus, därför återfinns den vid kloroplaster rika palissadvävnaden vid ovansidan var den förmå motta störst mängd ljus.
dem fasta nerverna bidrar dessutom mot för att breda ut ett därför massiv assimilerande yta liksom möjligt. Luftens koldioxid tillförs palissaderna huvudsakligen underifrån genom undersidans klyvöppningar, såsom denna plats existerar mindre utsatta till alltför kraftfull avdunstning.
Den som gav vår art det namnet var Sveriges genom tiderna mest berömde vetenskapsman – Carl von Linné
Palissadcellen existerar även den maximalt lämpliga assimilationscellen, då ljuset är kapabel tränga fram mot kloroplasterna utan för att passera genom tvärväggar, liksom skulle minska ljusstyrkan. inom palissadcellerna bildas organisk substans, vilket genom svampparenkymet leds in inom nerverna samt på det sättet ut mot växtens olika delar.
Denna uppdelning från funktioner mellan bladets båda sidor kallas dorsiventralitet, dock detta existerar ej varenda växtdel liksom skiljer vid ovan- samt undersida vid detta sätt. Hos enstaka mängd växter, inom synnerhet sådana såsom existerar utsatta till starkt ljus samt uttorkning, existerar bladen således kallat isolaterala, detta önskar yttra för att över- samt undersidan existerar uppbyggd vid identisk sätt, både vilket beträffar hudvävnaden samt grundvävnaden.
Detta innebär alltså för att palissadceller finns även vid bladets undersida.
En sektion växter, mot modell barrträd samt ranunkelväxter (Ranunculaceae), saknar egentliga palissader. Assimilationscellerna existerar denna plats mer alternativt mindre isodiametriska, dock existerar genom veck vid väggen avdelade inom mindre kammare, likt plats på grund av sig motsvarar enstaka palissadcell.
Mesofyllcellerna inom bladkanten existerar oftast starkt förtjockade, på grund av för att hindra bladets sönderrivning.
Ljuset besitter en bestämmande effekt vid assimilationsvävnadens utbildning; ark utsatta på grund av starkt ljus (solblad) besitter en väl utvecklat palissadsystem, medan växtdel inom skugga äger svagt utbildade alternativt alls inga palissadceller.
Livscykel samt livslängd
[redigera | redigera wikitext]
I jämförelse tillsammans huvuddel samt rötter blir bladen inom allmänhet ej särskilt gamla. enstaka särdeles betalkort livstid äger blommornas växtdel, inom synnerhet kronbladen samt ståndarbladen. dock även dem växtdel, likt når den högsta åldern, nämligen örtbladen, blir vanligen ej särdeles gamla.
Hos dem flesta växter, åtminstone inom dem kallare klimaten, dör samt faller örtbladen från identisk kalenderår liksom dem bildats. inom land existerar detta mot modell endast en litet antal från växterna liksom äger fleråriga blad; mot modell barrträden. inom varmare klimat existerar antalet växter tillsammans fleråriga ark (så kallade städsegröna växter) många större.
Hos ett sektion från dessa är kapabel bladen bli ganska gamla; hos welwitschia (Welwitschia mirabilis) förmå hjärtbladen mot samt tillsammans med bli mer än tid.
Säsongsmässig lövförlust
[redigera | redigera wikitext]
Löv inom tempererade, boreala samt säsongsmässiga torra zoner kunna existera säsongslövande (faller beneath den mörka säsongen).
Denna mekanism på grund av för att fångstredskap löv kallas abskission. angående enstaka planta ej får ljus gulnar den. beneath kalla samt ljussvaga höstar byter löven färg samt blir gula, ljusorange alternativt röda eftersom olika pigment (karotenoider samt xantofyller) framträder då trädet reagerar vid kylan samt minskat solljus genom för att begränsa klorofyllproduktionen.
Röda antocyaninpigment produceras inom bladet. i enlighet med enstaka forskning ifrån Umeå högskola ger den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser löven en viktigt skydd mot solens strålar, en slags solskyddsmedel på grund av träd. då klorofyllet försvunnit ifrån bladen är kapabel trädet erhålla till många ljus. Den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser hindrar då ljuset.[3][4]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]
Noter
[redigera | redigera wikitext]
Webbkällor
[redigera | redigera wikitext]
Den denna plats artikeln existerar helt alternativt delvis baserad vid ämne ifrån skandinavisk familjebok, ark, –