Står helst över gustavs dagar

Jag stod vid stranden beneath kungaborgen
då dagens bekymmer äntlig somnad var,
samt öde voro gatorna samt torgen
samt vid Kung Gustavs stod sken månen klar.
var nedsänkt en formulering inom dem milda dragen
likt då detta åskat inom ett fredlig dal,
samt hjälten plats var, dock jämväl behagen,
ett segerkrans, dock liksom bland blommor tagen,
enstaka blick mot hälften örn, mot hälften näktergal.

Förunderliga kraft såsom konstnärn äger!
titta anden färdig därför mot strids såsom sångs,
ett foto likt oss sin personlig myt säger,
ett levande Gustaviad inom brons!
Ja, sådan fanns denne då denne kom ur striden,
dock sådan även då han göt sin själ
inom människor in, bland konsterna samt friden,
ty store andar ge sin form eller gestalt åt tiden,
samt Gustavs tidevarv små frukter från växter Gustavs drag jämväl.

Min tidig del av ett liv föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den existerar mig kär,
tillsammans med sin förhoppning, sina sångar-under,
samt allt detta nya liv såsom rördes där!
detta fanns vilket våren då hans värma droppar
ur blånad sky samt löser vinterns tvång:
då leka varelse, då svälla lundens knoppar,
samt kinden färgas, mänskohjärtat hoppar
samt allt omkring existerar lust samt mod samt fågelsång.

dem gamla Karoliner ägde somnat
inom blått samt kyller, ifrån splitets dar,
likt allt försökt samt ingenting fullkomnat,
då ingen monark samt ingen ära var.
vad Norden evigt önskar, enstaka monark liksom känner
sin personlig kraft, stod åter fram inom glans,
samt var vart ordning ibland frie männer
samt kraft samt lydnad blevo åter vänner,
samt allt plats glatt samt tryggt nära tanken, för att han fanns.

inom purpur satt förtjusaren vid tronen
samt spiran fanns enstaka trollstav: tillsammans plats stund
var växte nya hjärtan inom nationen
samt nya blommor, fast vid järnmängd grund.
Vår gamla vision ifall bragder samt angående ära
förflyttades mot någon fredlig trakt
var ek samt lager sina kronor bära,
samt milde vise ljus samt seder lära —
samt styrka skar sitt skägg samt vettet blev ett makt.

Den svenska äran bröt sig nya banor
inom tankens obesökta land: Linné
stod segersäll bland sina blomsterfanor,
oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
Melanderhjelm kalkylerar himlafärden
till månens platta, på grund av planetens ring,
då Scheele skedar skapelsen inom härden,
samt Bergman drar grundritningen mot världen
samt hävdernas mystär rannsakar Lagerbring.

samt på denna plats, var Mälarn gjuts inom Östervågor
samt kungastaden mitt inom skogen är,
vilket söderut liv inunder norrskenslågor,
vilket sångartempel vid dem öde skär!
detta tungomål vars toner ligga ner mitt emellan
vad Norden djupt, vad Södern klangfullt har,
en bortglömt små människor, vilket kom inom samkväm sällan,
steg fram samt speglade sin foto inom källan
samt häpnade för att titta hur högt, hur skönt detta var.

samt då sjöng Gyllenborg, enstaka dominerande ande,
fast stundom rimfrost vid hans vingar låg.
Ack, klippor finnas var oss varenda strande,
samt även dikten äger sin frusna våg.
dock kraftfull fanns bågen likt den ädle spände
samt pilen vass vilket sökte upp sitt mål,
samt allt vilket mänskohjärtat djupast kände
steg fram samt grät inom Människans elände,
enstaka djup, oändlig suck, vårt släktes modersmål.

Bredvid hans blad, drömmande samt stilla,
satt Creutz samt grupp vid rosor utan tagg,
samt diktade angående Atis samt Camilla
enstaka låt från västanvind samt morgondagg.
Den sången existerar enstaka vision ur gyllne åren,
enstaka gång inom existensen från vart hjärta drömd,
fast ej sålunda vacker, fast ej sålunda himlaboren;
ett låt sålunda ljuv liksom lärkornas ifall våren,
öm, lätt, oskuldsfull — samt därför existerar denne glömd.

Giv lokal, giv lokal, ty Nordens vingud nalkas
samt sången svärmar kring hans vigda mund.
Hör hur han skämtar, titta hur glatt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
dock ack!

hans lycka ligger ej inom kannan,
ej inom idyller liksom han kring sig strött,
hans druckna synorgan söker än ett annan,
samt märk detta vemodsdraget ovan pannan,
en nordiskt sångardrag, ett sorg inom rosenrött.

inom Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns foto likt Norden bar!
detta finns ej tidsperiod liksom dessa toner söver,
detta finns ej nation liksom deras like har.
ett låt liksom växer vild, samt likväl ansad,
små frukter från växter konstens regel, dock försmår dess tvång,
mot hälften medvetslös, mot hälften sansad,
enstaka gudadans vid gudaberget dansad
tillsammans faun samt gratie samt sångmö vid enstaka gång!

Därnäst hör Lidner: "Gravens portar knarra
vid sega gångjärn, domen förestår,
samt lampans golvtextil sken vid marmorn darra,
samt midnattsklockan ifrån tornet slår."
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
ett rik, dock sönderbruten harmoni,
ett genius, ack på grund av djupt inom stoftet bunden,
hur ömt begråter denne inom lagerlunden
plats likes kval: ni hör hans eget däruti.

dock likt enstaka stilla ljummen kväll vid landet
då daggen darrar uti blomsterskåln,
samt aftonrodnan knyter rosenbandet
kring västerns lockar, kring dem lätta moln:
vid ängen samla sig mot dans dem unga,
dem gamla mot rådplägningar inom byn,
sitt golvtextil guld inom vinden skördar gunga,
fanns växtdel doftar, varenda fåglar sjunga
samt frid samt salighet titta ner ur aftonskyn:

därför existerar detta inom din låt, o, Oxenstierna,
Italiens sky ovan Nordens berg!
Din sångargratie existerar ett sydlig tärna,
samt sydlig även glöden från din färg.
vilket solglans ligger ovan Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
samt Hoppet, livets tröst samt diktens under,
hur blev detta diktat beneath furulunder?
Jag fråga mången gång, dock gläds för att ni plats vår.

samt Kellgren såsom "av estetik samt behagen
oss än enstaka ren samt himmelsk urbild ger!"
Sen Nya Skapelsen stått fram inom dagen,
vad äga oss andra mot för att producera mer?
Hur klingar svenska lyran inom hans händer,
hur ren plats ton, hur skär, hur silverklar!
Ack inom mitt hörselorgan, vart jag även länder,
den diktens grundton ständigt återvänder,
ett dunkel ton ifrån min barndoms dar.

dock vad existerar lyrisk klang vid silvervågor,
samt för alltid blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden besitter ock andra frågor
samt estetik önskar denne, dock jämväl förnuft.
då Kellgrens snille slog dem stora slagen,
dem blixtrande, på grund av sanning, riktig samt vett,
inom skämt samt allvar, hur detta flög till dagen
kring nation samt rike, samt ett fanns betagen
sprang upp samt undrade, för att denne ej förr detta sett!

Roms sångargudar flyttade mot Norden
tillsammans med Adlerbeth — enstaka romare inom släkt
tillsammans med dem mot andan, icke blott mot orden, —
samt tjuste åter inom sin nya dräkt.
samt Rosenstein, därför upphöjd såsom denne mot sinnes,
således klassisk, bandet uti sångens krans,
fast icke egen ett sångare, — plats finnes
den svenske skald liksom ej tillsammans med tårar minnes
ett själ därför ljus, således ren, sålunda faderlig likt hans?

samt han liksom slöt den långa sångarraden
samt levde länge till för att sörja den,
enstaka rosenkrans tillsammans med taggar mellan bladen,
behagens, skämtets, tankens, Gustavs vän:
han såsom dryckesställe kronan inom dem vittras gille,
ett lagrad veteran inom vettets sold,
möjligen ej främst såsom skald, dock främst vilket snille,
såsom ville ädelt, kunde vilket han ville,
den blinde siaren Tiresias-Leopold!

Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
ett ljus, samt förbättrad, vad han land var,
ty var bor oväld uppå framtids tunga,
samt all förtjänst mot slut sin topp har.
denne stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning samt den andras stöd,
dock tidsperiod samt sansning kämpade hans strider,
tills solen bröt utur sitt moln omsider
samt sjönk förstorad ner inom gull samt purpurglöd.

dem gamla gyllne lyrorna äga tystnat
samt deras klang existerar klandrad alternativt glömd.
mot flera toner äga oss sedan lyssnat,
samt strängt existerar Gustavs sångarskola dömd.
Naturen växlar, även snillet träder
inom växlat skick på grund av skilda tider fram,
inom grekisk enkelhet, inom galakläder,
tillsammans med lejonman, tillsammans med skiftrik turturfjäder,
dock en dess väsen är: väl den, likt detta förnam!

var nedsänkt en skimmer ovan Gustavs dagar,
strålande, utländskt, flärdfullt ifall ni vill,
dock detta plats stjärna däri, samt, hur ni klagar,
plats stodo oss ifall dem ej varit till?
All bildning står vid ofri bas mot slutet,
blott barbariet plats enstaka gång fosterländskt;
dock vett blev plantat, järnhårt tungomål blev brutet,
samt sången stämd samt existensen mänskligt njutet,
samt vad Gustaviskt plats blev därför även svenskt.

inom höga skuggor, ädla sångarfäder,
jag lägger kransen vid till er stoft inom dag.
enstaka efter ytterligare bland oss varenda träder
snart opp mot eder uti stjärnstrött lag.
var låt oss sitta samt titta ner mot Norden,
förtjuste från vad skönt liksom bildas där,
samt strof-vis angående varannan sätta orden
mot stjärnmusiken angående den fosterjorden
såsom väl förgätit oss, dock dock existerar oss sålunda kär.